#DAG2 NU RÄKNAR JAG OM. NU ÄR DET HELT NY RESA

Ich bin ein Berliner. 
I ett år har jag nu levt i Berlin, motionerat massor - men inte fått styr på min vikt.
I ett år har jag ätit alldeles för mycket och fel, chokladpudding och öl, döners och pizza. Mackor och massor av Cola zero. Nej, nu är det slut på riktigt, för jag måste.

Ännu en omstart?
Nu börjar jag om.
Igen.
Som en vän sa:
" Jaha, för hundraelfte gången, varför ska jag tro dig nu?
Tja, hon behöver inte tro.
Jag , däremot - måste.

Det handlar om min hälsa, det handlar om något så viktigt som mitt liv.
Att jag misslyckats flera gånger under året, är sannerligen inget svar på OM jag ska fortsätta försöka återigen, eller inte.
Här i bloggen kan ni se frustration, återvändsgränder och även lyckade -- mycket lyckade resultat.
Det är bara så det har varit. Men jag försöker  igen, starkt motiverad - igen.
Det handlar om mitt liv.

Just nu, var är jag?

Jag har mild övervikt, just på gränsen, jag håller inte på att dö. jag har ett BMI på 25.5. Jag väger ca 70 kg på 167 cm.
Min vikt sitter stadigt - på buken. Dr sitter den och tär på min hälsa, och mitt välbefinnande. Där lagrar sig den stadigt kring mina organ och sätter mig i risk för en uppsjö sjukdomar.

Att det inte är smickrande , är såklart sekundärt. men det tycker jag inte heller.
Jag vänjer mig ännu inte med att vara den knubbiga.
Jag har så länge varit den atletiska och viga, lätta och energiska.
Inte den flåsande med löjliga svettningar under sommaren.
Jag vet att jag är äldre, men jag tror ganska starkt på att jag minsann kan och orkar. Jag har bra flås härunder volangerna.

Bukfetma, min själ och omvärlden - en erfarenhet

Som bukfet person betraktar omvärlden dig annorlunda än som inte bukfet person.
Många hävdar att det inte är ett dugg relevant, och att om du bara älskar dig själv(...) och ser snällt på dig själv(...) så spelar inget annat någon roll.
Tja, det spelar roll.
Så enkelt är det.
Jag hävdar därför, med bestämdhet att det är förbannat osnällt att ljuga för sig själv och säga
" det här är min kropp och den är bäst" när den får mig att må dåligt på så många sätt. det " är" inte min kropp, det är min kropp- med tydliga tecken på matmissbruk som tär på den just min kroppen.

Jag älskar mig själv, och inte minst min kropp.
Det är dags att vårda den.
Jag älskar mig själv, därför ska jag vårda mig själv. Inte ljuga, inte lägga FÖR stor vikt vid andras upplevelse av min fysiska person, det handlar om mig.
Om jag bara kan. Orka.

En ses, som en ganska dålig person, eller mest alldeles osynlig person. men taskig karaktär, då en är bukfet.
I partnerdjungeln hamnar de runda efter. Jag vet själv, jag har aldrig varit med en överviktig man.

Jag hatar och föraktar den kommersiella, patriarkala idealbilden av kvinnokroppen, och för vilka syften den ska tjäna. Objektifierad, pressad och kontrollerad, obegripligt osunt.

Finns det månne rum för "Body positivity" utan att för den delen protestera genom att hylla en tärande livsstil som för din hälsa att brytas ned?
Body positive för mig, handlar om att bry sig om sig själv. Och det gör en inte genom självförnekelse.
Jag är inte " A woman of curves". jag har inga kurvor, jag är en raklinje med översvämmande mage. Jag är överviktig, med oturlig genetik som placerar allt på samma hälsofarliga ställe.
Det är ingen "kurvighet" som sitter där, det är resultatet av elakhet mot mig själv.

Inte för att passa in i ett ideal, ska jag gå ned. För mig, ska jag nu jobba på att föda min kropp bra mat, och göra hjärtat glatt.

Ideal ska inte ha så förbannat stor betydelse, överhuvudtaget.
Skönhetsidealen förtär. Oavsett om idealet är pinnsmal modellkropp, eller jättekurviga bröst och bak, men minimal midja.
Svälter du inte kan du inte uppnå det ena, och stor rumpa komer jag aldrig att få - om jag inte genomgår plastikkirurgi.

Jag anser vikten vid en "idealisk kroppsform" är lika destruktiv för kvinnor helt oavsett om idealet är patologiskt smal eller timglasformad. det går inte att uppnå utan sjukligt beteende kring sin kropp, om en inte är en av de få som genetiskt fötts så.

Kanske lämna kroppen ifred från ideal och se til vad som behövs för hälsa och välbefinnande istället?
Bränna kalorier för " bikinisäsong" eller för diabetesvarning?
Stor skillnad.

Vill jag då inte bara se snygg ut? Jo det vill jag allt. Jo, jag tycker det är snyggt med atletiska kroppar, kroppar som kan mycket och mår bra. Jag tycker också det är snyggt med medelålders kroppar, utan ungdomlig släthet. Jag gillar äldre kroppar som levt och lever. Jag tycker sund fetma kan vara härlig och mysig och vacker.
Jag vill såklart kunna klä mig utan att se 15 år äldre ut, och lätt hitta mina storlekar på affären.

Jag vill slippa barn som frågar mig:
" Är du mormor till henne?"
med nästa fråga:
" Har du en bebis i magen?"

Jag ser fortfarande ung ut, det är ett bra tecken på min hälsa. Det är dock inget som kommer att sitta i för evigt. Men jag vet hur spänstig en 56åring kan vara, en 63åring och en 77åring, som tar hand om sig.

Utseendet är inte allt. Men visst, jag vill känna mig fin. Inte vara " modig" när jag klär av mig inför andra, utan bara fri.
Ja, jag är inte vän med min övervikt, jag är dock kär och älskande vän till min egen kropp.

Jag ser på mig själv som en rätt grym person, på otroligt många sätt, men med en ganska ohälsosam livsstil och olyckligt genetiskt arv, som dessvärre sätter mitt liv i sank.

Jag ser också att jag är rätt bra på många saker, som dessa år av strävan gett mig.
Jag äter bra, dvs allt jag behöver, massor av grönt och näringsrikt.
Men DESSUTOM en himla massa skit.

Jag rör på mig, promenerar, spelar fotboll, leker, dansar och går minst 10 000 steg om dagen, oftast bra mycket mer. Jag lever aktivt. Jag har aldrig slutat röra på mig sedan sommaren 2014 då jag var som störst. Motionen har jag aldrg slutat med.

Jag har alltså bra förutsättningar för viktnedgång i dagsläget. Motion - bra matvanor. Ska bara dra ned på det dåliga. Och så smått öka träningen, men stressar inte med det, fast jag har träningskort.

Nu satsar jag på maten.



Från inga problem någonsin med vikt och hälsa - tills allt i flera år

I flera år har jag nu kämpat. Från första viktuppgången någonsin 2006, som jag raskt gick ner och höll mig på sund och bra nivå till 2010, då jag ökade igen, till osund nivå.

Med min första Fusionista Motionperiod - Januari 2011 - Mars 2011, gick jag ned till målvikt i en hast, med mycket motion till det, och jag behöll vikten i ett år. 15 kg på 8 veckor, och det stannade så och gicks till och med ner lite till på det.

Så kom en medicin och en livsituation i kombination till mig på besök och ändrade om i allt igen. Maten blev tröst, godiset knark och jag ökade 20 kg i vikt på två månader och det drabbade mig. Fem kg till, upp upp.
Till slut vägde jag över 80 kg somaren 2014.
Där tog det slut.

Jag gick ner 17 kg, till 63,5 och mådde bra. Allt under en period på ett halvår - det var starkt jobbat, o med extremt mycket motion.Den senaste resan - 2014 - till idag, finns här på bloggen.

Jag flyttade till Berlin och har här pendlar mellan 66 - 70 kg med takhöjd på 72 förra somaren, fast nu stadigt legat kring 70 kg  give or take ett kg här och där , upp som ned.
Jag ligger runt 70 kg. Stadigt. Men det är för mycket.
Nu ska jag ned. Fortfarande målet strax under 60 kg.

Varför har jag ätit mig till detta som jag gör? Jag vet ju precis hur en gör för att må bättre!
Det handlar om helheten, hela livet.
Varför missbrukar just jag mat, och är så elak mot min kropp?
Jag vet precis varför, jag försöker ersätta annat som de facto saknas i mitt liv.
Naturligtvis ersätter det bara känslan av exempelvis tomhet, ensamhet en kort, kort stund av belöningssystemrus.
Naturligtvis stjälper den mitt liv åt det negativa hållet mer. Tomhet - skitmat - övervikt  än mer tomhet. Plus diabeteskänning, hjärtproblem och mer.
Nej.

Nu kör jag.